sallmann

Det börjar lovande egentligen - när forskare upptäcker märkliga förändringar med jordens kärna och människors liv till slut sätts på spel, vill de högre makterna inte varna allmänheten och låter bara en viss andel människor få vetskap. Bara de som äter tryffel till frukost och torkar röven med femhundringar får en chans att rädda sina rikemansändor från domedagen. Resten då? Spolas bort. Men efter lite politiska mord och naturförändringar senare tar den riktiga berättelse sin början. Sorgligt nog. För det är nämligen klyscha, efter klyscha, efter klyscha, efter klyscha, skoningslöst non-stop. Jag försökte till och med räkna Hollywood-världens alla klyschor, men jag tappade räkningen under allt gapskratt. Och inte för att det var särskilt roligt, det ä bara det att manuset strålar av genuin pinsamhet. Och stinker gör den också.

Cusack spelar den frånskilda losern som hatar tjejens nya kille och glömmer det barnen behöver bäst (ser ni? Klyschorna haglar tätt inpå varandra redan från början!) och livet verkar vara ännu en dag i hans tomma tillvaro (jeez), tills han möter en frenetisk konspirations-wacko som sänder radioprogram om jordens undergång och fattar till slut att hans profetior är sanna, hoppar in i sin trimmade limousin och flyger iväg med familjen (inklusive den nya killen) från de makabra jordbävningarna. Det tar inte lång tid innan man fattar att filmen handlar om att hålla ihop, kärnfamiljen, etc., men för att hålla ihop som familj i en film måste det ju givetvis vara något i stil med världens undergång (duh!), men då återstår frågan: Hur ska man ta det här på allvar när de agerar som att de var på väg till de jobbiga morföräldrarna? Som en ny familjeattraktion på Disneyland, fast gnälligare. Det är visuellt makabert, men man känner ingen som helst skräck då det hela snabbt förvandlas till en parodi på sig själv.

Se bara på klippet ovan; istället för att se skräckslagna ut, ser de mer ut som att de glömt att hämta ungen från dagiset eller möjligtvis lämnat ugnen på där hemma. Vad fan, se bara hur de tutar åt idioterna framför sig, som om det var försenade till jobbet eller något. Och när det sedan sprutar bajs på bilen, grälar i baksätet, en jättestor Donut rullar förbi och tjocka gamla tanter krossas av husskövlingen, är förödelsen total; och då pratar jag inte om Los Angeles som ödeläggs, utan all dramatik som i själva verket borde ha stått i centrum.

Faktum är att de här karaktärerna är så irriterande, att jag mycket hellre hade sett den långhåriga radioprogramssändaren i huvudrollen (usel, men bättre) eller varför inte munkarna som visades på trailern? Därtill gör inte relationerna någon som helst vett;

Cusacks brud skiljde sig för att han var så upptagen i sitt skrivande. That's it? Han filade extra länge på sina böcker och skrev till slut på skilsmässopapprena? Vilken bitch. För att inte tala om vilken gnällspik hennes nya kille är, men inte nog med det; det lilla familjedramat slutar så konstigt och smaklöst att jag mest rynkar näsan än berörs. Jag hoppades hela tiden på att någon cementblandare skulle landa på den där familjen, men klarar sig undan de värsta av händelser och förblir lika värdelösa från början till slut. Suck.

Dessutom tappar filmen spänning då vi får samma plan-sekvens ungefär... 3-4 gånger, kanske? Variera mera!

Effekterna då? Fläskigt maffiga, vackra och spektakulära. Men inte ens CGI för flera miljoner dollar kan väga upp resten av fiaskot 2012.